Big Chance to Stay Outstanding : Till minne av Sicko

tisdag 25 juni 2013

Till minne av Sicko

Det här är ju inget inlägg man någon gång vill skriva. Men nu är det ju som det är.
Min första egna hund, min vackra prins, min vänliga gammelräv, som har lärt mig allt och visat mig vägen in på den väg jag nu vandrar på, SE U(u)CH Solvingas Joy af Gizmia aka Sicko, somnade i torsdags förmiddag den 20 juli in för gott. Det var ett planerat avsked vi skulle ta. Den dag han inte längre kan följa med mig och Chance pga sina ben så är det dags att gå vidare. Jag fick göra aktiva val helgen runt 6 juni, där jag i 5 dagar i rad lämnade honom hemma. För nu var artrosen och spondylosen för svår, det gjorde så ont i honom och så ont i mig att se honom lida. Det är märkligt, men vi var på ett sätt överens. Han var färdig nu, och det var dags att gå vidare. Själva momenten var så lugnt och fridfullt och jag är glad att jag fick åka med honom medan han fortfarande var värdig. Han åt, drack, kissade, bajsade och gick själv. Det är väl då man ska dö? Det gör ont att se att folk håller sina gamla hundar vid liv för sin egen skull.

Han ligger nu begravd på Solhem, en av de vackraste platserna på jorden. Där bor min pappa och Sicko älskade att vara där. Han jagade katten, badade hela tiden och sprang lös varje minut vi var där. Ingen trafik och inga besök, där kan man njuta! Jag har varit hos honom och planterat blommor och tänt ett ljus. Det känns skönt att ha en plats att gå till och en plats att minnas på, fast just nu är även minnet av honom ledsamt. Jag vill minnas han med enbart glädje men det är jag inte redo för riktigt än. Han blev 11 år och 8 månader, och jag är evigt tacksam för varje dag vi fick tillsammans.

Älskade älskade Sicko! Jag hoppas att du ser oss där du är, och jag hoppas att du vet att det var för din skull, och att jag alltid kommer att minnas dig.

Nedan följer blandade bilder av Sicko mellan åren 2005-2013